Undertecknad är inte så lite en anhängare och utövare av trams och lek på jobbet. Därför fortsätter jag att leverera och återge sådant, både egna och andras förnöjsamheter.
Nu en från ett större tryckeri i min hemstad. Tryckeriet har cirka 200 anställda och levererar mestadels tidskrifter men även böcker.
Tidskrifter är ofta inplastade. Tillsammans med numret av låt säga en ding ding värld ligger ibland en riktigt dålig klocka eller en påse godis. Vem har sagt att man inte kan plasta in annat? Dag in och dag ut står levande människor och plastar dessa blaskor, förmodligen skittråkigt, det bullrar och larmar, rörelserna är de samma . Uttråkade och trötta av monotonin vill man leva, inte bara vara- man vill leka. Så dom plastar annat, tillsammans med tidningarna kom ett tag gammalt snus, gamla kvitton, foton på bekanta och arbetskamrater och allra roligast var det ju när det var prenumeranters tidningar som skulle ut och man hittade kändisars namn på adresslappen! Tänk själv att få skicka med ett äppelskrutt hem till Alexander Bard eller en gammal tandborste till Linda Rosing. Förmodligen många skratt på jobbet och ännu mer troligt uppstod en tävlan inom arbetslagen- vem plastar med roligaste sakerna? 
Hur som spårade det hela ut vilket alla sådana här skojigheter för eller senare gör och en icke namngiven kändis blev det vassaste klagomålet efter att ha fått något mindre trevligt med sitt exemplar av låt säga motorbörsen. Numera är det övervakning och kontroll som gäller. Säg det som varar.
Kött är gott, arbete är mord.
Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Lars Kepler och Aftonbladet, Björn Nilsson skriver Bara positivt, så vitt jag vet, Anders_S skriver Skärp strandskyddet
ja till deltagande i det övriga samhället. Men som bara förståss som själlöst våld i en tid där utsidan står i en allt kompaktare rädsla i acceleration av en ekonomisk kris och av en liberalisering där allt blir än mer encelligt, där ditt är ditt och mitt är mitt och där vi alla saknar sammanhang samhälligt förutom utifrån de livstilsmönstren man vägrar se som klassbaserade.
Om den gamla psykiatrin hade en permanent vilja och strategi för att omöjligöra det mellanmänskliga kan den nya åtminstone inte beskyllas för det om vi går till ritningarna, tankarna och det egentligt tilltänkta. Jag tror aldrig att det monumentala upphävandet av gränsen mellan brukare och personal hade rätt igenom godkänts men det hade synliga livlinor för oss som är socialister. Uppluckrandet av formen kunde spås som i järtecken, gamla tanter över kaffesump. Små händer som gräver sig mot ljuset. Någonstans. Men en omgivning och utformning vi som arbetare kunnat överta besegrade oss. Vi klarade inte de nya formerna, vi lätt de gamla låsa avdelningen igen. För vad vi finner oss i är att reproducera en härdad form av samhällsheirarki som vi annars säger oss bekämpa. Inlåsningen av andras tillhörigheter (ofta som explicita straff) styrandet av andras vardag ner till mikronivå, oviljan att ta oss an andras förslag med våran kunskap som mandat (den är sjuk, inte jag) och en genomgående tendens att sätta upp ramen för det normala icke normala. Ofta följer vi dessa regler så som i en sömnarbetandes hjärna. Vi har rutiner, riktlinjer och åter igen- kunskapen.
ar. Tung industri, två timmars besök. Varför? Please tell. Jag undrar, ordet undrar får mig att svälla upp och explodera som gubben ätandes sig självt till döds genom orimlig expansion av egna organismen. Titta när andra jobbar, de sa så- jobbcoacherna. Det finns tre stycken i min hemstad och lägg ett par nollor bakom tre för att komma nära ungdomsarbetslösheten. Coacher som ska lära folk att söka jobb för att få nobben. Nej men tack i alla fall. Alla får påsar, alla står i kö till meninglösheter. Jobbgaranti. Vilken garanti, garanterad befolkningskontroll i alla fall. Lära sig lyda. Vi lyder oss igenom lidandet som åsamkas oss utifrån logiken i ett inte så rationellt samhälle. Medborgaren ska nu köa för sitt eget obefinnande.
autonom kärnan har redan vädrat åsikter kring det hela som ganska mycket kunde vara mina ord. Formuleringsvariationer till trots.
g för att avföra de arbetlösa in i kategorin driftiga- men i armod levande- egenföretagare och känns det hela inte väl mycket det är ert fel, ni orkar eller vill inte jobba? För alla har ju tydligen den där drivkraften inombords?
