total avlöning 2/8/09 tramsar vidare.

Undertecknad är inte så lite en anhängare och utövare av trams och lek på jobbet. Därför fortsätter jag att leverera och återge sådant, både egna och andras förnöjsamheter.

Nu en från ett större tryckeri i min hemstad. Tryckeriet har cirka 200 anställda och levererar mestadels tidskrifter men även böcker.

Tidskrifter är ofta inplastade. Tillsammans med numret av låt säga en ding ding värld ligger ibland en riktigt dålig klocka eller en påse godis. Vem har sagt att man inte kan plasta in annat? Dag in och dag ut står levande människor och plastar dessa blaskor, förmodligen skittråkigt, det bullrar och larmar, rörelserna är de samma . Uttråkade och trötta av monotonin vill man leva, inte bara vara- man vill leka. Så dom plastar annat, tillsammans med tidningarna kom ett tag gammalt snus,  gamla kvitton, foton på bekanta och arbetskamrater och allra roligast var det ju när det var prenumeranters tidningar som skulle ut och man hittade kändisars namn på adresslappen! Tänk själv att få skicka med ett äppelskrutt hem till Alexander Bard eller en gammal tandborste till Linda Rosing. Förmodligen många skratt på jobbet och ännu mer troligt uppstod en tävlan inom arbetslagen- vem plastar med roligaste sakerna?

 Hur som spårade det hela ut vilket alla sådana här skojigheter för eller senare gör och en  icke namngiven kändis blev det vassaste klagomålet efter att ha fått något mindre trevligt med sitt exemplar av låt säga motorbörsen. Numera är det övervakning och kontroll som gäller. Säg det som varar.

Kött är gott, arbete är mord.

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Lars Kepler och Aftonbladet, Björn Nilsson skriver Bara positivt, så vitt jag vet, Anders_S skriver Skärp strandskyddet

Total Avlöning 22/7/09 gammalt groll.

Om den gamla psykiatrin hade en permanent vilja och strategi för att omöjligöra det mellanmänskliga kan den nya åtminstone inte beskyllas för det om vi går till ritningarna, tankarna och det egentligt tilltänkta. Jag tror aldrig att det monumentala upphävandet av gränsen mellan brukare och personal hade rätt igenom godkänts men det hade synliga  livlinor för  oss som är socialister. Uppluckrandet av formen kunde spås som i järtecken, gamla tanter över kaffesump. Små händer som gräver sig mot ljuset. Någonstans. Men en omgivning och utformning vi som arbetare kunnat överta besegrade oss. Vi klarade inte de nya formerna, vi lätt de gamla låsa avdelningen igen. För vad vi finner oss i är att reproducera en härdad form av samhällsheirarki som vi annars säger oss bekämpa. Inlåsningen av andras tillhörigheter (ofta som explicita straff) styrandet av andras vardag ner till mikronivå, oviljan att ta oss an andras förslag med våran kunskap som mandat (den är sjuk, inte jag) och en genomgående tendens att sätta upp ramen för det normala icke normala. Ofta följer vi dessa regler så som i en sömnarbetandes hjärna. Vi har rutiner, riktlinjer och åter igen- kunskapen.

Det ska sägas att de olika psykiatriska sjukdomarna och funktionshindren ibland kan kräva förutsägbarhet vad beträffar konsekvenser och en styrning av vardagen för den enskildes välbefinnande och förmåga att fungera utan ångest, tvång och förlamande hinder i omgivningen. Det är dock inte vad som ska diskuteras, vad vi istället bör fokusera på är den vilja att reproducera YRKET var gång man tar ett avsteg därifrån. Yrket ska cementeras så som uppgifter, så som position och skiljelinje. Vi använder oss gärna av den sjuke som språngbräda in i arbetsuppgifter denne själv bör ta sig an. Att bara finnas där den sjuke är kan aldrig vara nog, bättre att ta över och reducera denne till ett föremål på löpande bandet.

Vi bör fokusera på att avskaffa oss själva där vi är. Upphäva gränserna så långt de är möjliga att upphäva. Ett totalt förintande av psykiatrins fragmentariserade instutionsvård.

Det börjar med brukaren som ofta varit patient. Som sådan (med den titeln) är ditt kunnande och din existens med ens reducerat och ditt svängrum inkränks fysiskt och psykiskt. Patienten bör finna sig i omvårdanssituationen för att inte vara ett besvär.

”Kan jag ta en promenad” säger den förvisso alltjämnt röstpåverkade kronikern som för dagen varit vid god vigör.

”nej, du har ingen frigång”   Svarar den alltjämt kaffefläckige skötaren och lommar iväg med vetskapen om att en prommis hade varit fint efter dag på avdelningen.

Brukaren moppar golven i köket på boendet, stora yviga ringar men en del missar.  Så fort denne är färdig kommer skötare förbi och täcker luckorna av torrt linoleumgolv. Är man sjukk missar man! Och att denne faktiskt ser skötaren är inget problem, han är sjuk i skallen med toppluva på sig inomhus och allt.

Precis som patienten/brukaren ska även vi finna oss i omvårdnadssituationen.  Vi finner oss i yrkets specialkunskaper och uppgifter och normerna är våran situations uppenbara admininistratörskomplex.

Är upphävandet av det egna yrket så som det skulle te sig i fall vi lät det hela bara löpa av sig själv så pass hotfullt att vi inte vågar eller har vi blivit offer för vårat system så till den grad att vi skulle fölora oss helt i oförutsägbarheten. Måste vi ha ramverket.

Från Konfliktportalen.se: Kristoffer Ejnermark skriver Amatörfilmer från Iran, 1915 skriver TV bortskänkes, acidtrunk skriver Vi gillar också personligt ansvar. I flera generationer., andread0ria skriver Att ifrågasätta vidskepelse är bolsjevism, Anders_S skriver En ny SP-blogg har sett dagens ljus, Jinge skriver Utomjordingar rapporterar från Iran?

TotalAvlöning 11/6/09 Minnen som inte sviker.

Minnen som inte sviker. Som är med, som lever och som i en fond av ord jag glömt och ansikten som grynigt ser på mig från havregröten i skallen. Vad blev det av dom. Vad hände.

Läste om Mig äger ingen av Åsa Linderborg. Detta är ingen bokrecension men hur som helst rullar tankarna runt och jag minns jag med. Ungarna man lirade boll med, ungarna man gick i plugget med. Drack folle med, snattade med, hängde med på gården och som man slogs med. Det sociala arvet. Barnen som blev lite som sina föräldrar, ganska ofta tyvärr.

Föräldrarna som drack och aldrig räckte till. Som arbetade på Kullagret eller Ericsson, som söp bort semestern och pengarna och ibland slog sina barn, sina fruar. Rutiga gardiner, pripps blå och brännmärken i mattan. Glada miner, glaspinnar åt alla, ta fler! Och ja minns att man skulle vara tyst- farsan sover. Sover? på eftermiddagen, det luktade skit och tobak. Och Öl.

Jag minns killen som sökte normala vuxna, han som åt hos kompisarnas föräldrar och var där utan att kompisarna var hemma. Hur han bar sin cykel 5 kilometer för att få den fixad av en vanlig, riktig vuxen.

Jag minns killen vars alkisföräldrar körde ihjäl sig och placerade i ett fosterhem där gubben söp och gav honom stryk. Jag minns hur han sedan försvann, ett spöke med nålstick i armarna.

Precis som Västerås hade sin Aseaström folkhemmets jobbare på väg från fabriken minns jag hur knegarna kom över torget från SKF i bister ström på vinternpå den tid det ännu var trafik på torget.

Jag minns gubbarna som söp i parken, han som sov på toan och var kompisens farsa. Han som dog. Som spydde och sket ner sig.

Linderborgs bok är bra. Det är den, men jag kan inte låta bli att tänka det att vissa inte har den tur Åsa hade med studier i Uppsala och ett namn på Aftonbladet. Alla hade inte den turen. Sannerligen .

Inget väder att hoppa högt över där ute. Så läs lite bloggar istället.

Från Konfliktportalen.se: salkavalka skriver MEMENTO MORI – SKOGSKYRKOGÅRDEN, samira skriver Att vinna en stark arbetarrörelse åter, Anders Einstein skriver International day of actions against house evictions and demolitions in palestine, Jinge skriver Sossarnas överdrifter om Veolias spårvagnsbygge i Jerusalem, Anders_S skriver Fascisterna i Europa backar faktiskt, Kristoffer Ejnermark skriver Forskningen om Förintelsen och dess vedersakare

Total Avlöning 6/5/09 Mota Hippien i grind.

autonom kärnan har redan vädrat åsikter kring det hela som ganska mycket kunde vara mina ord. Formuleringsvariationer till trots.

Loop Troop. Jag tänker inte orda om deras musik, det finns andra som gör, har gjort  eller så. Jag tänker istället uppehålla mig vid bananplantaget Promoe som genom åren tagit med sig lopper, böngryta och mallätna kläder och sedan lyckats trycka sig in i vänsterfacket vad gäller populärmusik eller Hip-Hop om vi ska till att vara specifika. Det är lite farligt det där med vänsterfacket…. För vi ska ju inte tro att denne Mårten faktiskt är kommunist/Socialist/Anarkist whatever snarare ännu en hippie med alldeles för mycket tid i kretsar där man läser Gringo, samtalar om japanska limiterade import t-shirts och kanske kanske tar sig igenom trånga filmer tillsammans med sina medeklassvänner.

Promoe är en liberal, får positiv respons för att han vågar ta sig an hisnande ämnen såsom konsumtionskritik, veganism och annat 90-tals jävla junk. Promoe är så där lagom liberal, killen som dissar FRA på sin blogg och känner sig jävligt radikal.

Distanserad i sitt morotstorn -eller från hålet i en stenbädd möjligen- ser han världen och de tokiga människorna. Det vanliga, det folkliga. De som grillar, lyssnar på Gessle och antagligen går till sina jobb på morgonen eller tvingas iväg till meningslösheter på AF eller i en skola. Människor som är månen tur och retur bortom Genusteorier, poetry slam eller sådant som sysselsätter en väldans liten del av våran befolkning.Lyssna och kräks, Svennebanan som låten heter är en litania av förakt för stora delar av arbetarklassen.

Det är Promoes arbetarförakt som stör mig, något överjävligt, jag skulle väldigt gärna vilja veta när var hur han odlade det, var det bredvid tomaterna? Och mest av allt är jag innerligt trött på södermalmsliberaler i palestinasjal som vågar ta sig ton som inbillade radikaler.  Om Promoe vore åtminstone lite ärlig kunde han omgående ta sin vän timbuktu i hand för att söka inträde i SAP och därmed vara officiellt en Liberal, det istället för att söka utrymme som ”radikal”

Vi håller i minnet att en hippie alltid är en hippie och att världen vore så mycket bättre utan dessa, det samt att kött är gott och att arbete är mord.

Från hjärtat och mellangärdet. Total Avlöning.

PS: Läs och begrunda följande bloggar och gör kvällen lite mer innehållsrik:Från Konfliktportalen.se: autonomak skriver Klassfiendens vara eller icke vara…, jesper skriver Streck i debatten (bildningsdebatten), 1915 skriver Nyhetstips #1, Anders_S skriver Ingen borgfred – öka istället kritiken, Björn Nilsson skriver Vart tog revisionisterna vägen?, MJE skriver Stalingrad – skuggor som förföljer oss

Total Avlöning 24/4/09 Den siste entrepenören i den sista kistan.

” Det handlar inte om pengar. Det handlar om personlig tillfredsställelse – att leva”

Så uttrycker sig Johan stael Von Holstein. Förutom närapå mystifierad som hatobjekt är han tidigare kolumnist i Metro och har drivit allehanda företag inom It-branschen. Drivit dom ofta ganska kasst vad det sägs. Skit samma, skit i honom vi läser orden istället.

”Det handlar inte om pengar. Det handlar om personlig tillfredsställelse – att leva”

De nyliberala galningarnas galning sammanfattar entrepenörsvurmen i enkel mening. Borsta bort verkligheten, de småskaliga företagens alla slit och umbäranden, långa arbetsdagar för sketna slantar, hänge er åt simpel romantik. Sälj lumpna uppdiktningar som blir till kollektiva vanföreställningar.

Centerpartiets modersugga Maud Olofsson lyfter fram småföretagarna som landets ekonomiska hopp, dom ska hyllas och uppmuntras! Fler av riksdagens och regeringens administratörer följer i raka led efter, var det inte Thomas Östros som ville göra småföretagandet till en kärnfråga för arbetarrörelsen? (vilken arbetarrörelse, den är död btw) och Liberala Miljöpartiet gräver ur rullorna fram en profil som småföretagarvänligt.Vi kanske kunde ledas in i ett ifrågasättande väv av det postpolitiska men just entrepenörsvurmen….

Småföretagen som alltings räddare! Inte svårt att se hur våra kamper på arbetsplatserna brännmärks, hur borgerlig media i kör ifrågasätter fackens makt och kamperna i sig. Inte får vi lyfta på benet och skvätta ner dessa samhällets stöttepelare! Och nya sanningar -Det är småföretagarna som skapar mervärdet inte arbetarklassen. Dessa modiga (moderna?)  individer ska inte ifrågasättas av ett förlegat kollektiv med förlegade direkt vansinniga krav. Småföretagen framtälls som pionjärer på färd över karga kontinenter, som det enda värt att rädda i händelse av brand.

Debatten är givetvis den om individen, den okränkbare egenföretagaren och att bara ta sig an den är att anse den som åtminstone lite nödvändig. Klass framför allt annat, det är vi som arbetar.

Behovet av reaktion borde vara på sin jävla plats. Någon beskrev debattens företagare som trojaner för den mer burgna delen av kapitalet. Med hjälp av media och unison politiskt hjälp förställer man våra få hjälpmedel och kanske ändå värre är den genomvidriga indoktrinering det hela innebär. vi förväntas ta ansvar för kapitalets kriser och vi förvänstas ta ansvar för arbetsdelningens helvete, förväntas ta ansvar genom att vara driftiga med f-skattesedel.

Länken här under visar kanske på det perversa med entrepenörsvurmen, i Rosengård där 62% är arbetslösa ska man påföra- vad man hoppas- arbete genom entrepenörspropaganda. Alla kan alla vill, blaha blaha. Cyniskt jävlar i mig, men luktar det inte lite lätt lösning för att avföra de arbetlösa in i kategorin driftiga- men i armod levande- egenföretagare och känns det hela inte väl mycket det är ert fel, ni orkar eller vill inte jobba? För alla har ju tydligen den där drivkraften inombords?

http://www.malmo.se/arkiv/nyhetsarkiv/forvaltningsnyheter/entreprenorsdagarirosengard.5.3101c0911206abdf073800060032.html

Nej, vi behöver inte ert arbete, vi behöver inte era skenlösningar. Ni får pröjsa för arbetslösheten ni skapar och vill ha, vi göder era hängbukar och kapitalet det är oss och det vill vi krossa, vi vill inte vara på botten av eran värld, vare sig som lönearbetare eller med f-skattesedel. För vi känner igen det döda arbetet med eller utan smink.

Kött är gott, arbete är mord!

Från Konfliktportalen.se: Baskien Information skriver Folkvalda politiker ska lagstagdas bort, jesper skriver Där vissa viker sig står andra stärkta, Kristoffer Ejnermark skriver TPB-domaren Tomas Norström jävig?, Björn Nilsson skriver Swedpank, Tuss skriver Cyberrymdimperiet slår tillbaka, kimmuller skriver Motstånd mot nedskärningar lönar sig!

Total Avlöning 21/4/09 Hamnarbetarna.

Hamnarbetarförbundete strejkar. Kravet är enkelt, man vill förhandla för sina medlemmar i frågor rörandes uppsägningar.  Kravet är viktigt och borde anses modest i en bättre värld. Hamnarbetarförbundet organiserar merparten av jobbarna i Göteborgs hamn men arbetsköparen väljer att förhandla med LO-anslutna Transport som är direkt minoritet med sina 20% av arbetstyrkan. 

Vi kanske inte ska ledas in på tankar om konspirationer men resoluta Hamnarbetarförbundet är mot förmodan inte att föredra  framför Transport? När Lo-facken krypit ihop och viskat fram defensiva överenskkommelser om lönesänkningar och annat klampar hamnarbetarna på för allt det gäller. En salut för  Hamn4an som förtjänar både en klapp på axeln och ett kamratligt lycka till!

I dessa dagar lyfte Uje Wadenius upp strejbryteri på agendan igen och det  kanske lägligt.  För arbetsköparen har i fallet med den strejkande hamnen valt att kalla på vad man kallar blixtarbetare, synonymen för detta är i fallet strejk svartfötter och en svartfot är en svartfot och att vara just svartfot är en gruvlig synd som får pilen att pendla hektiskt någonstans bredvid mord och våldtäkt i den etiska kompassen.

Inte bara den konfyse sörmlänningen ger Strejken utrymme i bloggformat.Även Autonoma Kärnan och Kim Muller (ja hur fan gör man tyska Y?) behandlar ämnet med elegans och rättframhet. Länkas här tillsammans med annat läsvärt.

Från Konfliktportalen.se: slutstadium skriver Inför Kulturveckan, tusenpekpinnar skriver katharsis/diarré, Vida Latina skriver Aprildag i Villa de Leyva, Colombia, jesper skriver Jag känner bränt kött – jag ber till gud att det är människa – Morrissey, Baskien Information skriver ETA planerade bombattack mot socialdemokratisk president, totalavloning skriver Total avlöning 21/4/09 Apokalypsen Uje, Apokalypsen.

Total Avlöning 13/4/09 Skit på en pinne.

Det måste ju vara en arbetsskada. Hämninglösa diskussioner kring avföring. Fekalierna har trubbat eller är det så att de har slipat våran kutym och våra anekdotgallerier. Skit på en pinne som man brukar till att säga.

Saken är den att mer eller mindre alla i det jag kan kalla den närmsta familjen arbetar inom vården eller har gjort. Mentalskötare, uskor och vikarier lite varstans där bajskorvarna kan te sig hårda, mjuka eller som en pöl på draglakanet. Och kanske var det för att jag inte firade någon påsk med familjen som jag kom att tänka på familjen och tidigare get togethers.

Det är nog i alla fall två år sedan och påsk, födelsedag, midvinterblott eller annat som skulle firas. Av någon anledning glider diskussionen in på avföring. Och under i alla fall en timma avverkas anekdoter som rymmer monstruösa skitkorvar, skitkorvar i kaffekannor, bajsklutar i ansikten och annat kul. Speciellt min då levande farmor skrockar förtjust medans min gamle far (före detta sjöman med andra typer av skrönor) är mer reserverad och min lillebror undrar hurivida vi tvunget måste dela genbank.

Kanske är detta den enda högt aktade gåvan man får genom att arbeta i en värld där skiten rinner, flyter och står i högt och lågt. En massa anekdoter och finurliga skrönor, en arbetskada som borde framhävas mer anser jag. Om avföringen ibland säger oförskämt mycket om tidigare förvaltande människa så säger samtalen ofta  ganska mycket- kanske inte alltid om klass- men i alla fall om yrkeskluster. Och även om jag hatar yrken så älskar jag dumheter som bevisar vad det hela gör oss.  

Egentligen borde jag leverera åtminstone en bajsanekdot här men gör det inte. Det kan får vara kommande bonuspår i bloggen. Har inte tid, den tar arbetet. Och  som dom sägert är ett  gott utfört arbete den grund varpå samhället vilar.  Fast dom säger så mycket och jag tror inte vi ska tro dom. Kött är gott, arbete är mord.

Total Avlöning 3/4/09 Alienationen och Snickeriet.

Vi kastar ur oss en hastig skötarskröna. Psykiatrin har en egen folklore, hjältar och myter, skurkar och smitare, kärlek och uppror. Skråets egna sägner och vi har anor. Denna är gammal.

Mentalsjukhusen hade sina terapiverkstäder. Tydliga könsuppdelningar, kvinnorna vävde och männen snickrade. Man hade gemensamma arbeten vad gällde odlingar och liknande. Dårhusen var en värld i världen.

Patienterna snickrade på hispan denna anekdot är ifrån diverse prydnadsaker och mindre slöjdade saker. Vissa med direkt elegans andra med lite trubbigare form.Legio var att man använde sakerna, kanske beställdes en byrå av en skötare eller så var det till avdelningens bruk. Vissa sparade sakerna själva. Av någon högst outgrundlig anledning bestämmde sig en chef eller två eller så att….

….inget fick behållas eller användas. När slutprodukten sandpapprad och lackad stod färdig skulle den kastas. Var dag fyllde man upp en cointanier med furu, balsa, ek- allsköns trä i allsköns form kastades för att. Ja säg det. Men patienterna tröttnade och skötarna tänkte att det hela var vansinne. Inte ville man arbeta utan direkt mening, det gick långsamt för våra kära dårhushjon som intallades att de minsann skulle fortsätta för att det fanns ett värde i arbetet just som arbete. Tokigast av allt var ingen jävel hade fått höra den egentliga anledningen till detta slöseri med inte i första hand materiall utan med mänsklig kapacitet och tid. Och tokigst av allt är att vi fortsätter med samma helvetesprocess utanför i en så kallad frisk värld.

Tänkte att det kanske inte är så satans långt ifrån de friskas värld där vi producerar för att kasta åt helvete och där saker bara tillkommer och försvinner. Inte så långt ifrån, men vi frågar inte  för det är inte så nära inpå. Om vi hade ett gäng skötare som kom och liksom visade vårt arbetes värde genom handgriplig kassering kanske vi ännu mer hade ifrågasatt våran roll i produktionen och vår placering som arbetskraft. Arbete är mord. Död åt arbetet.