Total Avlöning 18/3 Den som sa det, han var det.

langsjuk-14-filtered-thumb-752x504The Cramps, ni vet det där bandet som få gillar eller förstår (jag tillhör dom inte) och vars sångare Lux Interior kastade in för att hasta vidare härom veckan. The Cramps, ja just, spelade 1978 en gratiskonsert på ett mentalsjukhus. För ett par år sedean släpptes spektaklet på DVD. Skraltig hemmavideokvalitet förtar inte faktumet att det är en skön tillställning. Man kastar hibernalhatten och dansar loss.

”Somebody told me you people are crazy, but i am not so sure about that. You seem allright to me.”

Kanske borde killen som kallade sig för lyx interiör lagt till att de riktiga dårhushjonen är galningarna som accepterar att jobba eländigt på LSS-boenden. Fast han hade nog inga som helst vetskaper om LSS-boendenas framtida intåg på den svenska dårhus-scenen.

För visst blir det problematiskt att jag går till kneget som jag vill bortom och genomför handlingar som hela tiden bekräftar att det är ett arbete just utifrån en arbetsuppdelning. Mentalskötaren- ordningen och rationalitetens trummslagare på slagfältet. Vi ska alltid vara proffs. Den banala medmänskligheten reduceras snabbt med listor, rutiner och konekventa ingrepp i personers integritet. Balansgången kommer alltid finnas i vården/rehabiliteringen av psykiskt sjuka men i dagsläget är det ingen fråga om lindans det är snarare raka led tillbaks till beckomberga. Den sjuke blir aldrig frisk.

Om ett havererat boende.

Tiotalet år sedan, snart, man börjar bli gammal. Min erfarenhet av psykiatrin sträckte sig till LRV/LPT och jag började arbeta på ett rehabboende för schizofrena. Det var en öppen historia om vi ser till arbetet. Modellen var hämtad från Finland och var miljöterapeutisk och socialpsykiatrisk. Den byggde på kollektivets dynamik och människans alltjämt inneboende vilja till att hantera sina egna situationer och problem. Det fick ta den tid det faktiskt tog. Man var där liksom som figur med lite större kunskaper, eller mindre, jag var trots allt betydlligt yngre. De boende skulle göra sakerna själva trots gubbar som pratade i örat och tankar om förföljelse. Dom gjorde det oftast, lagade mat, bakade, städade. Det tog den tid det tog. Disken kunde stå på diskbänken för det spelar ingen roll!

Jag visste inte varför jag trivdes men i efterhand känns det självklart. Vi pratade inte vård även om det ändå fanns en ofrånkommlig hållning av professionalitet. Vi hade omedvetet reducerat yrket och var ett slags hjälpande personer, lite sämre föräldrar eller hjälpsamma småbröder. Visst fanns arbetet närvarande, vi delade medicinen och släntrade in på fasta tider, vi styrde upp saker som ansågs nödvändiga att styra upp men det fanns ett sammanflätat tänkande som var avgörande för alltings fortgång- att ingen var för sjuk och att alla kunde. Detta formade personalen, vi svetsades samman som kollektiv och atmosfären var alltid hjärtlig, tillåtande men samtidigt exkluderad. Vi gjorde en sak som få andra gjorde, körde våran linje på ett sätt som var oförenlig med chefens. Chefen kände inte stället, sluta lägg dig i! Chefen försökte införa saker som var oförenliga med  modellen, glöm det!

Systematisera, effektivisera, rationalisera, bespara, förgöra. Boendet finns kvar. Samma modell ska vara rådande men den är tillintetgjord. Av till att börja med kategoriseringen som följde med ny personal och välsignande chefer. Kanske att man skjuter från höften, men när arbetet blev mindre ett arbete och speciellt när vi medvetet gjorde mindre arbete av arbetet, då utgjorde det en förvirring och en direkt skada på strukturen som man sade sig vilja avhysa (kurser, snygga slogans och paroller!) men som man inte förmådde göra det med. För ett omkullkastande av konformiteten utgjorde ett omkullkastande av inflytande ovanifrån.

Sagt och gjort, första steget i tillbakagången är att få in lite gammalt blod. Människor som finner sig i strukturerna man vill återinrätta (dock inoficiellt) gamla skötarstötar och omsorgstanter får vara nidbilden. Man låter dom se ett problem och hejar på deras initiativförmåga när de sakta men säkert utgör en drivande faktor vad gäller listor, regler, rutiner och uppifrån och ned roller. Samtidigt höga personalomsättningar gör även sitt till att påtvinga ordningen.

I min enfald eller klarsyn ser jag dessa ”nyttiga idioter” inte främst som idioter utan snarare som formade av en struktur dom inte kunde göra sig av med tillsammans och den ordning dom dom företrädde var en -inte deras egen men en dom trodde var deras egen. Deras okritiska inställning var nyttig för de med makten och de såg inte sin roll.

Detta skulle omöjligöra kamper utifrån arbetarkollektivet. De ursprungliga nydanarna förbannade paragrafryttarna som även kom att ställa sig in hos chefen. När nydanarna sökte chefernas mandat och påtalade att reglerna, rutinerna, inlåsningarna stred mot en modell man framgångsrikt infört och jobbade efter snärjde sig dessa med ursäkter fastän ordningen är deras vapen. Det oförutsägbara och fria hade blivit en klar påfrestning- arbetarkollektivet såg inte längre, medvetet eller inte, alltid sig själva som arbetare och man agerade därefter. Få saker fick räknas som fel eller oriktigt. Att återbörda dom till den mentala statusen som yrkesutövande blev en nödvändighet för att sedan kunna göra propra arbetare av dom. Här finns inga mellanlägen, kapitalets utlöpare i detta fall kommunen agerar alltid som kapitalets administratör och som sådan kräver den foglighet och arbetskraftens konsonans.

Konflikten fick insynn uppifrån genom att de två fraktionerna båda sökte chefens godkännanden. Chefen kunde välja sida, gjorde det också men samtidigt yrkade denne på en slags neutralitet (alliansfrihet, herregud, vi är i Sverige!) och man började uppenbart söka efter felaktigheter och annat. Nästa steg i kriget mot oordningen är att tvinga in lite gammal hederlig sjukvård. Sjuksköterskan, geografiskt frånvarande men med högskolepoäng och annt fisjukhusnt i bagaget systematiserar omvårdnaden och strukturerar med små blixtvisiter upp små felaktigheter som skötarna lastas för. Viktigt i det hela är att sjuksköterskan blir ett suppresionens verktyg utifrån dennes instrumentering. Sköterskan har rätten att upphäva delegeringar, att påtala brister och åtgärda dom utifrån ett vårdande perspektiv är dennes arbete.

Sköterskan i detta fall fick tydliga uppgifter från chefen. Chefens uppfattningar om påstådda problem överfördes till sjöterskan som dyker upp med en förvanskad bild av arbetsplatsen. Där börjar en motsättning, en misstro som blir svår att värja sig emot. Sköterskan kan inte nå in i kollektivet (båda fraktionerna denna gång) och när kollektivet söker dennes hjälp är det som parter i den tidigare nämnda konflikten. Sköterskan får en triangulär uppfattning om sakernas tillstånd och för den egna ordningens skull arbetar och uppför sig denna allt mer utifrån regler och ordningar för att på så sätt ha en klart lysande ledstjärna inga konflikter kan släcka. Det står i reglerna! Jag bryr mig inte om vad ni tycker, jag gör det för att det står i lagen! Vad skulle jag annars göra?

Exempel: Ena delen av gruppen värdesätter allas deltagande. Den andra sidan alltings ordning. Brukarna lagar maten, dock inte alltid med hundraprocentig handhygien. Sida ett anser inte detta vara ett problem, sida två anser det så vara och får stöd utifrån hygienbestämmelser från sköterskan. Detta leder till att personalen ska laga maten i större utsträckning än tidigare. Sköterskan spikar ofrivilligt igen kistan så som chefen ville det.

Från sköterska till adminsitrationen. Scheman via Timecare. Ytterligare en påfrestning och alla som känner dessa datoriserade så kallade önskescheman vet vad dom gör i en grupp med två tydliga läger. Ont blod blev mörkare vatten, och misstron lägger sig som en smog över personalens schemadiskussioner.

Trummor och fanfarer- individuell lönesättning! Här stövlar paragrafryttarna fram med tydligt genomförda arbeten, nydanarnas oförutsägbarhet och låt gå attityd till arbete som arbete gjorde att deras genomföranden blev osynliga. Det sociala arbetet hade minimerats i betydelse och skulle inte räknas till plus i skalan. Det skulle däremot vika tvätt, moppa golv och låsa in saker göra. Tydliga strukturer, man återskapade arbetet, revitaliserade yrkeskategoriernas betydelse och slog ett slag för en enfaldighetens hegemoni vad gäller medmänsklighet och rehabilitering.

Sov gott med dessa aningen krumbuktande uppfattnigar men glöm inte dess språng ur hjärtat och halsgropen, kött är gott arbete är mord- till sista blodsdroppen, död åt arbetet!

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: