Total Avlöning 12/3 positioner

Alla som arbetat inom psykiatrin gör det i en heirarkisk dyngstack. Vi som gjort det lite längre kanske till och med upplevt de lite äldre formationerna eller tagit del av dom via verbala ondgöranden från en äldre kader. Jag redovisar därför uppfattningar som andra delgivit mig, inte att betrakta som mina egna alla gånger.

 Om vi utgår från skötarna så var de basen, den enda nödvändigheten, fundamentet av vita byxor och larmdosor som moppade golven, städade toaletterna och umgicks med patienterna. de var förankringen, botten av pyramiden och det är deras uppfattning jag utgår ifrån. Skötarna var uppdelade i vikarier och skötare. Vikarien hade ännu inte skötarutbildningen, en utbildning som skedde internt och makten att rekomendera en sådan kom från chefshål och inte misnt från sjuksköterkorna och översköterskorna som alltjämt var avdelningsföreståndare. Sjuksköterskan var steget ovan alla skötarkategorier, oftast illa ansedd av skötarna, en svikare som gått en utbildning för statusen (detta var innan man förvandlade utbildningen till en akademisk sådan) eller en utifrånkommande som administrerade medicinerna, delade dom till skåp för skötarna att sedan dela till patienterna. Vilket satans trams, det kan väl till och med en apa! Överskötaren hade en den samma funktion, bara det att han var en av oss, en ur vår kropp alstrad och producerad. Han fick större nyckelbinge genom  kollektivets välsignelse. Han var ofta en veteran och även om han sålde sig ibland var han kontrollerad, utbildningen verkar vara avgörande för distansen, syrran lämnade gruppen för att denne åtrådde steget ovan, överskötaren därför att någon var tvungen och ingen säger väl nej till en extra tusing.

Psykologen var alltings jävlighet. Velour, överdimensionerade örhängen, rökelser på kontoret. Orkerstrerandes vanvettiga behandligsinsatser på avdelninge var det människor så långt ifrån den konkreta tryggheten att de blev en paria. Jag tänker inte uppehålla mig vid fotbad till utagerande eller gruppterapier för kroniker som pratade mindre än igenfrusna blåmusslor. Skötarskrönorna tar med mycket av det men det är distansen som byggdes mellan psykologen och skötaren som är intressant. Psykologen uppfattas som akademisk avart, en  me näsan i böcker som med poäng från universitetet kan härja fritt bland patienterna och således upplevde man  denne vara en oredans agent. Där skötaren eftersträvade förutsägbarhet och struktur pådyvlade psykologen behandlingar och insatser som bröt det hela och hade sedan fräckheten att återvända till sitt kontor och sina jävla böcker, om han åtminstone stannat och tagit hand om skiten! Psykologen uppfattas även som en onödig konstruktion.    Dennes utbildning och arbete är någonting onödigt med mandat uppifrån men aldrig nedifrån, det är även nödvändigt att se till det faktum att där skötarna och sjuksköterskorna oftast befinner sig på samma sida om staketet är av samma kategori är psykologen förpassad oftast till en annan del av sjukhuskomplexet, denne blir strikt någon utifrån. Psykologens kategori gjorde att denne även hade kunskapen långt tidigare än skötarna, denne tog del av teorier och forskning som sedan skulle appliceras på psykiatrin och vetskapen om dennes försprång däri blev en vetskap för skötaren om att förändringar var i antågande som denne inte alltid kunde forcera blott ana eller ta ut i förskott. Det blev en osäkerhet.

Läkarkåren hyser förvisso en rad excentriker och ringaktade chefstyper men är i fallet den gamla psykiatrin en lättmanipulerad grupp. Läkaren var som psykologen utanför men med ett okuvligt ansvar för att det funkade innanför d.v.s på avdelningen. Därav fanns vägen in i dennes yrke för skötaren som kunde föra patientens talan gentemot läkaren eller sin egen och skötargruppens. Läkarens roll var också lättfattlig. Denns var chefen och det totala inflytandet. Han avgjorde vilka behandlingar som var att genomföras och han avgjorde patientens öde, vilket kunde vara ibland väldigt negativa öden för patienten som sedan blev positiva eller negativa sådana för skötaren och även syrran. Läkaren kunde besluta om massiva neuroleptikadoser till patienter som var utagerande vilket kunde vara lika positivt för avdelningens lugn och struktur som det var förödande för patienten, läkaren var den man höll sig väl med från skötargruppens sida. Denne ringaktades ofta som chef men var en positiv faktor i mycket dock en utifrånkommande. Man såg dom bara på ronden – positivt tycks det då denne med andra ord inte hade någon vetskap om sakernas egentliga tillstånd och således kunde vallas in i föreställningar som inte alltid var direkt sanna.

Återkommande är exkluderandet. Skötargruppens totala ovilja att inkludera psykiatrins andra yrkeskategorier förefaller komma ur dels en vilja att behålla kontrollen och en vilja att bevara sin oumbärlighet, utan oss funkar inget, återkommande är historier om kontrollen över det hela och flykten från det samma. Sova på jobbet, äta på jobbet, på Beckis fanns ett gärna utnyttjat systemfel som förenklat gjorde det möjligt att plocka pengar ur sitt lönekonto innan lön och ibland ta ut mer än egentliga summan. Skötarkulturens hyser  ibland en kåranda (en kollektivets styrka likväl som det kan vara till det negativa i att rättffärdiga regelrätta övergrepp) som byggde ett starkt arbetarkollektiv där fragmenteringen ännu inte var genomförd (mer om det i del två) med olika funktioner och välcementerade arbetsområden. Oviljan att ta sig an psykologen och syrran var en ovilja mot heirarkin och ett försvar mot splittring som ovillkorligen uppkommer i otydligheterna man upplevde att dessa förde med sig. Skötarkolektivet var de arbetare som krävde kontrollen och att erkännas sig själva som en maktfaktor, med regler och riter, var ett sätt att stärka gruppen i en tillvaro där man inte kontrollerade kommande skeden samt givetvis ett sätt kontrollera arbetet. Förutom läkare och avdelningsföreståndare fanns det på mentalsjukhusen chefer med personalansvar och tekniska/logistiska. De stora monoliterna till instutioner såsom Beckis rymde ofta bara ett fåtal sådana, en som förde perosnalbiten och en som styrde över all ickevårdsverksamhet på sjukhuset, materiallförskaffning, reperationer etc. Dessa är sälla nämnda och deras makt förefaller svårangripplig då de liksom verkar långt bort och fjärran, ofta förefaller de oavhängiga den upplevda heirarkin och/eller som en makt man inte kommer åt. Avdelnigsföreståndaren var den man vände sig till med allehanda påbud och hos denne vilade makten att avgöra. En noggrant komponerad sammansättning för att få problemen att stanna på avdelningen och inte söka sig runt? sundbysjukhus

Patienterna är ej inkluderade i sammanfattningen som bygger på idel skitsnack från samtal med trånga skötarskallar och annat löst folk med erfarenheter av den så kallat gamla psykiatrin. Psykologjäveln i texten är inte psykologen du tvingas i terapi hos för din utmattningsdepression. Trevlig helg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: